Listan över de största nordiska medieföretagen – i bred bemärkelse och mätt i omsättning under 2021 – domineras av företag från telekomindustrin. I ett nordiskt sammanhang betyder det företag som erbjuder allt från fast och mobil telefoni via internet till marksänd och strömmad tv. Under 2021 var fyra av de fem största medieföretagen i Norden i fråga om omsättning så kallade telekombolag. Det enskilt största företaget, med en samlad omsättning under 2021 på motsvarande 10 845 miljoner euro, var den norska telekomjätten Telenor. Näst störst var den svenska strömningstjänsten Spotify. Övriga bolag i topp fem var de svenska telekombolagen Telia Company och Tele2 samt danska TDC.
Även om både Telenor och Telia Company är börsnoterade är det den norska och svenska staten som är den enskilt största aktieägaren i respektive bolag. Statens roll som ägare på mediemarknaden är fortsatt ett viktigt kännetecken hos det nordiska mediesystemet. Av de 25 största medieföretagen i regionen står åtta under direkt eller indirekt statlig kontroll. Vid sidan av Telenor och Telia Company, handlar det om sex nationella public service-företag.
De nordiska länderna har valt att organisera public service på olika sätt, vilket påverkar den relativa storleken på de största public service-företagen. I Norge och Finland drivs public service inom ramen för ett enskilt företag, NRK och Yleisradio/Rundradion.* Norska NRK är också det omsättningsmässigt största av de nordiska public service-bolagen. Danmark har i sin tur två statligt ägda public service-företag. Det större av dessa två, DR, finansieras genom offentliga medel. Det andra och mindre bolaget, TV2, drivs huvudsakligen på kommersiella intäkter. Sverige har i sin tur tre public service-bolag, varav Sveriges Television och Sveriges Radio finns med bland de största medieföretagen i Norden.
- *Kommentar
-
Utöver det skattefinansierade NRK har den norska staten även en överenskommelse med TV2 om att tillhandahålla visst public service-innehåll, inklusive dagliga nyhetssändningar och barnprogram. TV2, som är det största privata tv-företaget i Norge, ägs av danska Egmont Group.
Majoriteten av de 25 största nordiska medieföretagen i den här sammanställningen är dock privatägda. Elva av de 19 företag som inte är public service-företag är börsnoterade, medan åtta står utanför börsen. Av de senare ägs fem av ideella stiftelser. Stiftelser fungerar också som betydande minoritetsägare i ett par av de börsnoterade företagen på listan. Stiftelseägandet är ytterligare ett kännetecken hos det nordiska mediesystemet. Samtidigt är det bara ett av företagen på topp 25-listan som kan karakteriseras som renodlat familjeföretag: Bonnier Group, som ägs av den svenska Bonnier-familjen.
När det gäller vilket land företagen har sitt huvudkontor i återspeglar topp 25-listan ganska väl den relativa storleken på de nationella nordiska marknaderna. Nio av företagen har sitt huvudkontor i Sverige, sju i Danmark, fem i Norge och fyra i Finland. Island är inte representerat på listan över Nordens 25 största medieföretag.
En metodkommentar
Rangordningar utifrån storleken på dagens medieföretag är förknippade med en rad metodologiska överväganden. Ett första övervägande rör själva definitionen av ”medier”. I den här analysen har vi använt en bred definition av vad vi betraktar som medierelaterad verksamhet, vilket inkluderar inte bara medieproduktion (som t.ex. tidningar, tv- och radiokanaler, film, tidskrifter och böcker) utan också s.k. accesstjänster (som t.ex. bredband och mobiltelefoni) och distribution – och paketering – av medierat innehåll (som t.ex. marksänd, satellit-, kabel- och on demand-tv och olika strömningstjänster för ljud och rörlig bild). Utvecklingen på de nordiska mediemarknaderna under senare år innehåller här flera exempel på tidigare ”enfunktionsföretag” som har valt att expandera horisontellt i värdekedjan för medierat innehåll. När det gäller bedömningen av storleken på individuella företag bygger vår lista på företagens samlade omsättning. Det innebär att eventuella intäkter från andra verksamheter än medier ingår i underlaget. Samma sak gäller förstås för intäkter från länder utanför Norden. Ett sista övervägande rör frågan om geografisk hemvist. I dagens globaliserade kapitalmarknad har det blivit allt svårare att fastställa en nationell tillhörighet för många medieföretag, i synnerhet om ägandet och verksamheten är i olika länder. Vår definition av ”nordiska” medieföretag bygger inte på vart den huvudsakliga ägaren befinner sig, utan på huruvida företaget i fråga har sitt huvudkontor i ett nordiskt land eller inte. Den här definitionen utesluter globala aktörer som Alphabet och Netflix – vilka förvisso kontrollerar en stor andel av de nordiska mediemarknaderna i fråga om både publik och omsättning men som är baserade i USA.