Listan över de största nordiska medieföretagen – mätt i omsättning under 2019 – domineras av företag från telekomindustrin, vilket i en nordisk kontext betyder företag som erbjuder allt från mobil och fast telefoni till internet och marksänd och strömmad tv. Under 2019 var fyra av de fem största medieföretagen i Norden i fråga om omsättning så kallade telcos. Det enskilt största företaget – med en samlad omsättning under 2019 på motsvarande 11 540 miljoner euro – var den norska telekomjätten Telenor. Dess svenska motsvarighet – och konkurrent – Telia Company, låg tvåa på listan.
Även om både Telenor och Telia Company är börsnoterade, är det den norska och svenska staten som är den enskilt största aktieägaren i respektive bolag. Statens roll som ägare på mediemarknaden är fortsatt ett viktigt kännetecken hos det nordiska mediesystemet. Av de 25 största medieföretagen i regionen står åtta under direkt eller indirekt statlig kontroll. Vid sidan av Telenor och Telia Company, handlar det om sex nationella public service-företag.
De nordiska länderna har valt att organisera public service på delvis olika sätt, vilket påverkar den relativa storleken på de största public service-företagen. Medan public service i Norge och Finland drivs inom ramen för ett enskilt företag (NRK* och Yleisradio), finns det i Sverige tre: Ett för tv (Sveriges Television, SVT), ett för radio (Sveriges Radio, SR) och ett för utbildningsprogram (Sveriges Utbildningsradio, UR, vilket till följd av sin begränsade storlek inte återfinns bland de 25 största medieföretagen). I Danmark finns det två statligt ägda public service-företag: DR, som finansieras genom offentliga medel, och TV 2, som huvudsakligen drivs på kommersiella intäkter.
* Utöver det skattefinansierade NRK har den norska staten även en överenskommelse med TV 2 om att tillhandahålla visst public service-innehåll, inklusive dagliga nyhetssändningar och barnprogram. TV 2, som är det största privata tv-företaget i Norge, ägs av danska Egmont Group.
Majoriteten av de 25 största nordiska medieföretagen är likafullt privatägda. Av de 19 företag som inte är public service-företag är tio börsnoterade, medan nio står utanför börsen. Av de senare ägs fem av ideella stiftelser. Stiftelser fungerar också som betydande minoritetsägare i tre av de börsnoterade företagen på listan. Stiftelseägandet är ytterligare ett kännetecken hos det nordiska mediesystemet. Samtidigt är det bara två av företagen på topp 25-listan som kan karakteriseras som renodlade familjeföretag: Bonnier Group, som ägs av den svenska Bonnier-familjen, och finska Otava Group, som ägs av familjen Reenpää.
När det gäller vilket land företagen har sitt huvudkontor i återspeglar topp 25-listan ganska väl den relativa storleken på de nationella nordiska marknaderna. Nio av företagen har sitt huvudkontor i Sverige, sju i Danmark, fem i Finland och fyra i Norge. Island är inte representerat på listan över Nordens 25 största medieföretag.
Inte mindre än åtta av de 25 största medieföretagen i Norden startades redan på 1800-talet. Sex startades på 2000-talet. Endast ett av företagen startades som en renodlat online-baserad verksamhet. Det är Spotify, som genom en anmärkningsvärd tillväxt under 2010-talet kommit att inta tredjeplatsen på listan över Nordens största medieföretag i fråga om omsättning. Med 271 miljoner registrerade användare världen över är Spotify också det enda verkligen globala medieföretaget på listan. Med det sagt så bedriver 13 av de 25 företagen verksamhet i minst två nordiska länder. De övriga nordiska länderna utgör viktiga marknader för huvuddelen av de största nordiska medieföretagen.
Av de totalt 20 företag på topplistan som inte drivs med offentliga public servicemedel (dvs. licensavgifter eller skattepengar), redovisade 17 ett positivt resultat före skatt under 2019. Enbart tre gick med förlust. Den högsta vinstmarginalen – +20,2 procent i relation till intäkterna – redovisade det finska telekom-företaget Elisa. Den genomsnittliga vinstmarginalen bland de 20 vinstdrivande företagen på topp 25-listan landade under 2019 på +6,3 procent.
En metodkommentar
Rangordningar utifrån storleken på dagens medieföretag är förknippade med en rad metodologiska överväganden. Ett första övervägande rör själva definitionen av ”medier”. I den här analysen har vi använt en bred definition av vad vi betraktar som medierelaterad verksamhet, vilket inkluderar inte bara medieproduktion (som t.ex. tidningar, tv- och radiokanaler, film, tidskrifter och böcker) utan också s.k. accesstjänster (som t.ex. bredband och mobiltelefoni) och distribution – och paketering – av medierat innehåll (som t.ex. marksänd, satellit-, kabel- och on demand-tv och olika strömningstjänster för ljud och rörlig bild).
Utvecklingen på de nordiska mediemarknaderna under senare år innehåller här flera exempel på tidigare ”enfunktionsföretag” som har valt att expandera horisontellt i värdekedjan för medierat innehåll. Ett aktuellt exempel är det svenska telekomföretaget Telia Companys förvärv av tv-kanaler i Sverige (TV4 och C More) och Finland (MTV) under 2019. När det gäller bedömningen av storleken på individuella företag bygger vår lista på företagens samlade omsättning. Det innebär att eventuella intäkter från andra verksamheter än medier ingår i underlaget. Samma sak gäller förstås för intäkter från länder utanför Norden.
Ett sista övervägande rör frågan om geografisk hemvist. I dagens globaliserade kapitalmarknad har det blivit allt svårare att fastställa en nationell tillhörighet för många medieföretag, i synnerhet om ägandet och verksamheten är i olika länder.
Vår definition av ”nordiska” medieföretag bygger inte på vart den huvudsakliga ägaren befinner sig, utan på huruvida företaget i fråga har sitt huvudkontor i ett nordiskt land eller inte. Den här definitionen utesluter globala aktörer som Google, Discovery Communications och Netflix – vilka förvisso kontrollerar en stor andel av de nordiska mediemarknaderna i fråga om både publik och omsättning men som är baserade i USA.